Jag tappar kontrollen. Den kontrollen jag var så glad för att jag fortfarande hade kvar, att jag fortfarande visste vem jag var och vad jag ville . . . . .

 . . . . inte längre . . . . .

Jag tror jag är en kontrollmänniska och faktumet att jag inte längre har mitt eget liv underkontroll skrämmer mej. Tiden rullar iväg, fort, för fort. Det jag hållt fast vid är som ett rep under belastning, som prövas om det håller, lite för mycket tryck och det går av. Faller sönder i två delar som är omöjliga att sätta ihop utan märken igen.

Kan inte varje ögonblick vara tidlöst, bara några få ögonblick i alla fall, så man inte glömmer dom och hinner suga in alla intryck. Istället försvinner varje liten stund i mångden av alla andra och inte förrän senare inser jag vad jag missade, vad tiden tog mej igenom utan att jag riktigt märkte det.

Jag tror jag älskar det så mycket att jag oroar mej för att mista det . . . .  För ingenting blir som förr . . . . . .  ingenting . . . . . .