'

Frustrerad. Ignorerad. Behöver slita mig från omgivningen. Ta mig bort. Antingen dit det finns tillit eller där det inte finns förväntningar. Räknar ner, en gång till.

Ett mail gjorde allt aning närmare. Tänk att ett mail kan vara skillnaden mellan dröm och verklighet. På en annan sida av min värld finns människor som inte vet hur mycket de betyder, men som kan få mig att le bara genom att säga mitt namn. Jag vet att människor kan ha hjärtan av guld, jag har sett det. 

Han gick längs vägen och för varje steg han tog framåt tappade han en bit av famtiden. Dalar, kullar, det vackra, det snåriga, allt hade han nu lagt bakom sig. Med varje steg kom en erfarenhet, ett steg att vara tacksam för. Han kom fram till en korsning. Korsningen var inget slut, det var en ändrad färdriktning. Nu tog han första steget på en ny väg och på en ny resa.  

Efter tre jobb-dagar på sommarens schema känner jag redan hur humöret går neråt. Jag tappar helt greppet om dagar och tid, orgelbundenheten gör mig sur och hungrig eftersom min lunch varierar från 11.00 till 17.00 Jag har redan tappat aptiten och energin har försvunnit. Sedan att jag konstant går runt i matos gör ju inte saken bättre. Ibland tar jag mig fram mer på kaffe än på mat. 

Sommaren är här, helt enkelt. 

Försvinner för en sekund. Känns som att jag befinner mig mitt i en dimma av känslor. Bra och dåliga, och de gör det lite svårt att se ibland. En vacker blandning av glädje, försvirring, längtan, rädsla och sorg. Trots avsaknad av kontroll trivs jag på något plan, kanske beror det på det som ligger framför. Fick jag tillägga något i mitt liv skulle det vara att få omges av mina älskade vänner. dag ut och dag in. Det krävs fortfarande kraftansträgningar. Det är inte färdigt. 

Försöker smälta att allt plugg är borta, inget SM09 existerar, jag kanske aldrig får se vissa människor och att jag är inne på slutspurten av Vetlanda för ett tag framöver. 

Men vilken student det blev...!

Det börjar snurra igen. Jag tappar greppet om vad som händer. Vad gör jag? Hur kommer det bli i fortsättningen? Kommer jag mista allt? Kommer jag krossa människor jag tycker om? Kommer jag kunna släppa taget och njuta?

Det tar mig bort. Drömmarna ger mig något nytt samtidigt som jag får ha kvar det gamla. 

Det handlar nog om att välja ord med omsorg. Ta vara på dagen, personerna, ögonblicken. Det fantastiska med minnen är att de aldrig försvinner. De påminner dig om det fina du blivit välsignad med men även den resa du gjort för att få det du vackra du har. 

Ni är verkligen konstiga allihopa och kommer aldrig lyckas bli som alla andra, och det är jag glad för. Därför älskar jag er, retards. 

Jag dör lite inombords. Jag kommer ju sakna alla så äckligt mycket. Och allt. Alla som jag inte riktigt känner, alla som jag  känner väldigt väl, alla som får mig att skratta, alla som sätter ett leende på mina läppar, alla som jag bara pratar med när de är fulla, alla som jag inte riktigt känner men som jag alltid pratar med, HELA min klass, alla vänners vänner, hela känslan av studenttider, alla helt underbara vänner jag älskar av hela mitt hjärta, att stå i gallerian och skrika studentsånger, förfesta med bästa klassen, bli hög på tillvaron och jag kommer sakna allt som varit.

Att jag sedan kommer åka bort ett år ger mig ju inte mindre seperationsångest. 

Det känns att slutet är nära. 

Kan jag få fram hur mycket jag älskar er? Tack för tre helt fantastiska, galna år. <3