När du log ville jag bara krama dig, berätta vad som händer och krypa upp vid din sida. Jag vill få fälla en tår, jag ville vara svag i din närhet. Istället log jag ihåligt tillbaka och hoppades att du skulle se tomheten som ekade långt inne, under kött och ben. Du är längre bort än horisonten. Onårbar.

Jag önskar att jag gjorde något häftigt, att jag gjorde något som alla inte kan göra. Något speciellt. Jag vill lägga ribban högre, ta chanser och ge mig ut på äventyr. Jag börjar förstå att jag kommer ha svårt att bosätta mig, fästa mig vid något och inte längre ha samma möjligheter att bryta upp från allt och försvinna. Jag vill vara en sådan som folk ser på och säger "se vad hon har gjort. Hur klarade hon det? Hon måste varit dum som gav sig iväg". Jag vill göra något som nästan ingen har gjort. I alla fall något som inte är vanligt, som det krävs något för att göra. 

Jag vill känna att jag är modig och att jag är stark. Kasta mig ut.

Jag vill ha vingar som örnen. Jag vill kasta mig ut, låta klippan släppa mina fötter när jag flyger fram. Lämna tvekan vid stranden.

The day I first met you,

you told med you'd never fall in love. 

Jag menade det, jag kommer aldrig glömma. Aldrig släppa taget. När man är i en helt annat situation visar det så mycket som man inte visste innan, eller inte kunde se. Vilka som är vänner och vilka man, av oförklarliga anledningar, tycker om och saknar. Allt som är jobbigt gör dig starkare, ibland lite för stark och ibland en osynlig starkhet, en mognad. Det som skrämmer mig är att jag sett dig för sista gången. Kramat dig för sista gången. Även om du inte finns vid min sida, finns nära nog att krama när jag kommer hem har jag lärt mig saker som kommer göra mitt liv lättare, saker jag aldrig kommer glömma. Jag tror faktiskt inte du kommer vänta på mig. Jag tror du kommer ha tagit en steg framåt. ett sista steg eller ett nytt steg. Men jag vet inte och oro ger inte mig något gott, inte heller dig.