Allt stannade till för en sekund. Gömde sig bakom drömmar, drömmar om omöjligheter. En rutin som byttes mot längtan. Farhågor som byttes mot verklighet. Förvirrad. Känslan av att blir utnyttjad. Bortkastad. 

And maybe you should learn to love her
Like, like the way
You want to be loved

Ed Sheeran ger mig tid att tänka. 

Jag tänker så mycket. Tänker att jag ska våga, släppa taget och följa med livet. Varje gång får jag veta varför jag kräver kontroll. För att inte bli förlöjligad. För att ha en orsak till allt. 

Sedan är man borta med vinden. Försvunnen men så väldigt närvarande. Varför lär jag mig inte efter första gången? Andra gången? och alla de gångerna efter det. För att det inte gör ont. mer gör mig frustrerad. Fast jag hade kunnat ta det om det hjälpte någon annan. Men nu gör det inte det. 

Så jag bara snurrar. Tänker, försöker glömma och vill förstå. 

Mest av allt vill jag bli hel och ge mig ut i skogen och springa. Svettas tills jag inte orkar mer. Få endorfin.

Jag har ont i huvudet och jag hatarhatarhatar min fot som förstör mitt liv. Nu gör den ont i princip i varje steg jag tar, och den måste vara frisk på måndag för jag ska spela match efter en vecka utan träning. Jag är på ett sånt där humör när allt jag behöver är att ge gärnet och svettas och inte orka gå efter, men det går inte, så jag ska till stan med min mor och svägerska. Sen ska vi på födelsedagsfest, ochjag orkar inte äta massa!! Abstinens. 

Jag saknar redan träning så oerhört mycket. Helt galet mycket. Efter en vecka.   

Jag älskar att kolla på gamla egobilder. Därför ville jag ladda upp en gammal egobild.

Imorgon är det studentfirande, och sen rullar det... mot sommar... mot frihet.... mot ovisshet. 

Nu har jag ingen kontroll. Ingenting alls, faktiskt. Jag vet inte vad som händer. 

Fick en mysig helg i Göteborg med en fin vän, guld i vardagen liksom. God mat, vin, shopping, tjejfilmer och titta på människor som passerar. Mmmm, så himla bra. 

Jag vill ha något annorlunda, något speciellt. Varje gång skjuter jag det ifrån mig, tills jag ångrar mig. Då är det försent, men sen börjar allt om igen. 

Förhoppningsvis kan jag åka till Göteborg nästa vecka. Jag är den enda som är lugn. Fast jag egentligen inte lugn, vill bara inte visa något annat. Skräckblandad förtjusning. 

Tappar greppet, men struntar i det och laddar för tjejhelg i Götet. 

Upp och ner, igen. Fast värre. Det kommer gå bra, det vet jag annars hade allt varit ett svart moln. Sen förstår jag inte riktigt heller. 

Älskar bilden. En vanlig dag hos familjen Karlsson. 

Nästan som tre systrar från tre olika platser. En syster, och hennes syster blir ju min syster också då. Nästan ett halvår sedan alla stod och storgrät på perrongen. Tiden springer iväg, men jag saknar henne fortfarande. Känns som evigheter sedan, men samtidigt känns det som igår. För ett år sedan började vi prata lite smått på facebook. Då visste jag knappt vem hon var. Nu älskar jag henne som en syster. Det går så fort. Och finns så mycket att säga. 

Jag önskar dig allt gott som går att få, hermana!

Vi måste ta ett steg framåt, även om vi ibland bara vill springa tillbaka och ha det likt förr.