Det är lättare nu. Leran som jag går på har börjat stelna, den bär mig igen. Trots det är stegen inte lika lätta som jag fantiserade om och vägen inte riktigt lika enkel. Jag vet ändå att allt är värt det. Det fanns två världar som jag befann mig mellan men äntligen har tomheten som skiljde dem åt börjat försvinna. Jag har nått klippan på andra sidan, den fasta grunden att vila på. Dagen kommer då klippan kommer slitas bort under min kropp och tomheten eka i mitt huvud. Då kommer det vara en annan tomhet. Varför ska jag oroa mig? När jag, efter stormen, äntligen hittat frid finns det inte längre någon mening med att fundera över de hårda tider som väntar. De kommer och jag kommer inte kunna göra något åt det men nu har jag möjligheten att vila, att njuta och att leva. Jag fyller på med extra syre i lungorna och lägger fokus på ögonblicket, just detta ögonblicket som aldrig kommer tillbaka. Det är styrka.