Eftersom det nästan inte är någon som läser detta tänker jag skriva lite dumt, tråkigt, segt, fundamentalt, fjantigt, bra eller kalla det vad du vill, men det handlar om påsken. Inte om vad påsken är för dig, för det har jag inte med att göra, men vad påsken ÄR egentligen, för gula färger, måla ägg, äta massa mat och påsken i sig är inte något nytt. Allt kommer från grundanledningen: Att Jesus dog och uppstod. 

Om folk inte tror på det längre, så visst, fine. Men att kritisera och skriva hatord efter hatord och berätta hur idiotiskt det är att tro på det när man uppmärksammar det, är inte okej. 

För vissa människor är det inte bara en saga som människor hittade på för 2000 år sedan... ibland behöver man acceptera. 

Så här ligger det till för mig. Ibland är jag, som många andra, frustrerade på den kyrkliga organisationen av olika orsaker men för mig är det inte samma sak som att jag är frustrerad på Gud. Kyrkan är en trevlig plats att gå till och så men Gud är den som står mig närmast (jag vet att detta kan låta konstigt) för när jag inte vet om jag kommer kunna ta ett steg till, när jag gråter för att hela mitt liv rasat samman då vänder jag mig till Gud. Då ber jag. Jag älskar Gud. Det är nog den största anledningen till att jag, och många kristna, blir sårade när folk kritiserar och hånar honom. Det är en normal reaktion. 

Tänk dig att någon skulle göra narr av din mamma och kalla henne vid namn, göra en ful parodi, berätta hur töntig hon är, och hur fel ute du är när du älskar henne. Skulle inte du ta henne i försvar?

Att alla inte kan förstå hur man kan älska Gud så mycket som man älskar en förälder kräver jag inte att ni ska förstå, jag vill bara att ni ska fundera en gång till innan ni likställer Jesus med Kalle Anka. Innan ni hånar människor som är modiga nog att tro.

Livet handlar om förståelse.