Tyvärr fick kameran stanna hemma igår, pga mitt dåliga minne. Men det gjorde inte kvällen sämre. Mysig julkväll, med julkalender, pepparkakor, julmusik, fina vänner, julskum och allt annat som krävs för en lyckad kväll. Det gjorde ju inte saker sämre att det var vitt när vi åkte hem senare på natten. 

Insåg att jag har suttit insnöad i vårat hus och vilat alldeles för längesen. Minns inte när jag tillbringade en kväll med vänner (borträknat kvällarna med Berta, givetvis) senast. 

Drömde förövrigt om alla möjliga personer. Om att berta glömde massa saker i tvättmaskinen, zansi kramade mig, och vänner ringde till Josef för att prata med mig. Turbulent natt.

Är det okej att fråga sig om det någon gång kommer gå över? En vän sa att det aldrig kommer göra det. Tiden läker inte alla sår, men man har inget val än att lära sig leva med det. 

Resan till Eksjö slutade i tårar. Tårar i mångder. Ett av mina emotionella sammanbrott då jag kände att allt jag älskade försvunnit (tills jag började räkna upp josef, emanuel, mamma, pappa och emelie... och sen kom spexet in i bilden och minskade tårarna lite).

Låter lite patetiskt men att berta åkte hem i en lagom blandning med att min bil kollapsat och vi detta tillfället var det osäkert om det någonsin skulle uppstå igen och att min mobil som jag lämnat in två gånger fortfarande inte funkar och de hänvisar mig nu vidare till Samsung. Till råga på allt så har skärmen på min reservmobil lagt av, så nu har jag en mobil som tar evigheter att få fram kontakter på och jag får seriöst kramp i fingret när jag skriver mellanslag. 

tekniken och jag kommer aldrig bli vänner. Den har förbrukat den sista chansen. Så less på min mobil att jag funderar på att skita i att fixa den, men känns ovärt att lägga 2000 kr på en mobil som inte funkar ens två månader....

Jag hoppas att jag kommer kunna se andra sidan. Andra sidan av muren.

och där tappade jag hoppet på en framtid i denna utvecklade värld. Jag klara det inte mer. Funkar inte min mobil när jag hämtar det så bryter jag ihop där på elgigantens parkering. Det blev för mycket. Min så enormt älskade och hatade bil är kanske sönder för evigt. Hat. Hat. Hat. Jag hatar teknik över allt annat. Mer än så till och med. 

Det är inte överdrift. inte heller skojar jag med er. Jag mår dåligt om bilen inte går laga. Krossad. Den var min livlina i världen, den var den som fick mitt liv att fungera. Mitt liv kommer ta slut annars.....

Nu ska jag sluta vara så negativ här på bloggen, det är ju faktiskt några stycken som får lida då. Inte så många. faktiskt ytterst få.

Mänskliga rättigheter är väldigt intressant, det kommer bara lite fel i min tidplanering. För jag har tagit sommarlov nu. eeeh, jag menar jullov. Jag är totalt borta och vet inte alls vad jag har planerat in.... och allt annat sånt.

Högst upp i min minneslista ligger att jag är ledig i helgen, annars kommer jag vakna upp på lördag i panik över att jag försovit mig till jobbet. Så nu får jag påminna mig flera gånger om dagen Miriam, du jobbar inte i helgen. Ledig helg, du vet.

Befinner mig i ett gränsland mellan det förflutna och framtiden.   

De kallar platsen verklighet, men jag kallar den dröm.   

Hur det känns?

Hemskt.

Nu handlar det om att komma ur detta stark.

Jag kommer knäckas, brytas till marken,

men jag måste resa mig och komma ut på andra sidan. 

Här är stillhet och tystnad
nu när psalmen klingat ut
men jag bär de gamla orden
i mitt hjärta som förut
jag sjunger för himlen
kanske någon mer hör på
”Hosianna i höjden”
sen så börjar jag att gå.