Min farsdagpresent avklarad och jag kommer tillbaka hem ännu lite säkrare på hur mitt liv är planerat. Jag kom in i en längtar-efter-framtiden-period. 

Allt faller på plats och jag kan se det som det verkligen är. Gissar att det är en följd av att min enorma trötthet lagt sig lite, första lediga helgen på typ en månad. De små detaljerna i vardagen (sova, och bara vara hemma) gav mig lite prositiv anda. En dag hemma är det bästa när man mår lite sådär, dock anade jag inte hur jag skulle känna efter att ha haft något varje dag och helt plötsligt vara hemma. Lite sånt där.

I've always said I love you, and I will love you forver. But my biggest fear is to lose you, this isn't worth losing you. Is it to late to save us? 

Please, God, help me to act like a humen. Not act like the egoistic idiot I am.