En lite bit av mitt innersta.

Jag är fruktansvärt svag. Jag vet det. Ibland är det inte min svaghet som gör ont utan hur människor i min närhet inte kan se den och hänsynslöst trampar på mina, fortfarande, djupa sår som aldrig kommer kunna läka. Jag vill inte vara någon som varje gång faller, varje gång gråter. Nej, jag vill vara den som står upp i varje storm, som aldrig gråter utan hånskrattar åt smärtan. Den starka, självständiga kvinnan. Om människor hade läst detta hade de skrattat. Skrattat åt mig. Det är då jag vill kunna gå vidare som ingenting hänt.

Och det där med saknad. Det är säkert något alla tjatar om, men att var på en plats och alla de du verkligen vill se, le mot, säga hej, ge en kram eller ha världens längsta samtal med, finns långt borta. Om det så är på andra sidan jorden eller bara en timme bort. Det är ungefär det värsta. Jag vet, jag har inte mycket större problem och heller ingen rätt att klaga. Det är saker som alla känner, som för de flesta är en vardag men borde det ändå inte värderas som smärta om det gör ont. Långt in i det där som kallas hjärta? 

Jag ser mot den dagen, då du faller in i skuggan av det förflutna medan andra träder fram i klarhet. Träder fram som en större del av mitt liv. När jag får ordning på mitt hjärta. 

Från
    Kom ihåg mig
URL

Säkerhetskod
     

Kommentar

Den dagen då hela världen snurrar. Allt du alltid hoppats på, drömt om och allt för mycket tagit för givet kastas om, ifrågasätts. När valet läggs helt i dina händer. Antingen fly tillbaka hem eller ta i hårdare, hårdare än du kanske klarar av. Då må...

Jag faller handlöst. Varje ögonblick är en balansgång mellan framgång och felsteg. Trots att du puttar mig är det jag som faller,  det är min kropp som blir sårad. Jag håller inte fast vid dig för att du kommer göra mig stark utan för att jag vet att...

Ett liv som jag aldrig trodde jag skulle förstå men som visade sig vara en spegelbild av en del av mitt hjärta. Samma värme, samma skratt. En helt annan värld men ändå så lik. Bakom de skilda ramarna finns samma kärlek, samma hjärta och samma glädje....

Jag omsluts av kärlek, fylls av ro. Ett hem som är så mycket mer än fyra väggar eller något annat i det. Ett hus som är fyllt av lugn. Någonstans att stanna upp, att sakta ner och att bara finnas till. Jag har äntligen hittat hem.  ...

Det är lättare nu. Leran som jag går på har börjat stelna, den bär mig igen. Trots det är stegen inte lika lätta som jag fantiserade om och vägen inte riktigt lika enkel. Jag vet ändå att allt är värt det. Det fanns två världar som jag befann mig mel...