Och där kom studentångesten som brev på posten. Nästan alla som hjälp mig överleva allt plugg, fått mig att skratta under mina sämsta dagar, skrattat ut mig, drivit med mig, lurat mig, bjudit mig på kaffe, tagit mina skor och gömt på olika platser i skolan, snällt följt med mig till matsalen under min koffeinbrist, lyssnat/klagat tillbaka innan alla prov, gjort mig frustrerad, gjort skolan värd att gå till, fått mig att inse så många bra saker, alltid funnits där, hjälpt mig, snällt hämtat frukost åt mig när jag var sjuk i Kenya, skrattat åt mig när jag somnade i bussen i Kenya, gjort 3:3 värt, gjort grupparbeten med, kramat, saknat, delat sovsal med i det där främmande landet, skrattat högt och jobbigt med, skämt ut mig på spex med, suttit på golvet med, fikat med och haft de tre bästa åren i mitt liv med kommer försvinna. Alldeles för snart. 

Inte det att jag inte vill ta studenten, bara det att jag inte vill mista en massa fina guldklimpar som gjort gymnasietiden till den bästa.

Det känns skönt att i varje sånhär stund kan jag alltid sjunka in i alla Linkin Parks texter. Försvinna.

Några av de som alltid kommer hålla:

Blev jätte många nu ju, men denna också. Som gjordes för att samla in pengar till Haiti offrena.

LYSSNA PÅ TEXTEN!