En lite bit av mitt innersta.

Jag är fruktansvärt svag. Jag vet det. Ibland är det inte min svaghet som gör ont utan hur människor i min närhet inte kan se den och hänsynslöst trampar på mina, fortfarande, djupa sår som aldrig kommer kunna läka. Jag vill inte vara någon som varje gång faller, varje gång gråter. Nej, jag vill vara den som står upp i varje storm, som aldrig gråter utan hånskrattar åt smärtan. Den starka, självständiga kvinnan. Om människor hade läst detta hade de skrattat. Skrattat åt mig. Det är då jag vill kunna gå vidare som ingenting hänt.

Och det där med saknad. Det är säkert något alla tjatar om, men att var på en plats och alla de du verkligen vill se, le mot, säga hej, ge en kram eller ha världens längsta samtal med, finns långt borta. Om det så är på andra sidan jorden eller bara en timme bort. Det är ungefär det värsta. Jag vet, jag har inte mycket större problem och heller ingen rätt att klaga. Det är saker som alla känner, som för de flesta är en vardag men borde det ändå inte värderas som smärta om det gör ont. Långt in i det där som kallas hjärta? 

Jag ser mot den dagen, då du faller in i skuggan av det förflutna medan andra träder fram i klarhet. Träder fram som en större del av mitt liv. När jag får ordning på mitt hjärta.