Och där kom studentångesten som brev på posten. Nästan alla som hjälp mig överleva allt plugg, fått mig att skratta under mina sämsta dagar, skrattat ut mig, drivit med mig, lurat mig, bjudit mig på kaffe, tagit mina skor och gömt på olika platser i skolan, snällt följt med mig till matsalen under min koffeinbrist, lyssnat/klagat tillbaka innan alla prov, gjort mig frustrerad, gjort skolan värd att gå till, fått mig att inse så många bra saker, alltid funnits där, hjälpt mig, snällt hämtat frukost åt mig när jag var sjuk i Kenya, skrattat åt mig när jag somnade i bussen i Kenya, gjort 3:3 värt, gjort grupparbeten med, kramat, saknat, delat sovsal med i det där främmande landet, skrattat högt och jobbigt med, skämt ut mig på spex med, suttit på golvet med, fikat med och haft de tre bästa åren i mitt liv med kommer försvinna. Alldeles för snart. 

Inte det att jag inte vill ta studenten, bara det att jag inte vill mista en massa fina guldklimpar som gjort gymnasietiden till den bästa.

 

annie

7 mars 2012 22:51

nu blev jag sorgsen i ögat :(

http://annieny.blogg.se

Från
    Kom ihåg mig
URL

Säkerhetskod
     

Kommentar

Den dagen då hela världen snurrar. Allt du alltid hoppats på, drömt om och allt för mycket tagit för givet kastas om, ifrågasätts. När valet läggs helt i dina händer. Antingen fly tillbaka hem eller ta i hårdare, hårdare än du kanske klarar av. Då må...

Jag faller handlöst. Varje ögonblick är en balansgång mellan framgång och felsteg. Trots att du puttar mig är det jag som faller,  det är min kropp som blir sårad. Jag håller inte fast vid dig för att du kommer göra mig stark utan för att jag vet att...

Ett liv som jag aldrig trodde jag skulle förstå men som visade sig vara en spegelbild av en del av mitt hjärta. Samma värme, samma skratt. En helt annan värld men ändå så lik. Bakom de skilda ramarna finns samma kärlek, samma hjärta och samma glädje....

Jag omsluts av kärlek, fylls av ro. Ett hem som är så mycket mer än fyra väggar eller något annat i det. Ett hus som är fyllt av lugn. Någonstans att stanna upp, att sakta ner och att bara finnas till. Jag har äntligen hittat hem.  ...

Det är lättare nu. Leran som jag går på har börjat stelna, den bär mig igen. Trots det är stegen inte lika lätta som jag fantiserade om och vägen inte riktigt lika enkel. Jag vet ändå att allt är värt det. Det fanns två världar som jag befann mig mel...