Jag såg tillbaka på bilder från förr i tiden, några år gamla kort på en annan del av mig. Jag saknar det. Jag saknar att ha ett liv, att ha något att se fram emot. Jag saknar alla små saker som fick mig att le, jag saknar sommaren. Jag saknar tankarna, lyckan och vännerna. Jag saknar alla människor, som jag kanske inte kände men som fick mig att le och som gav dagarna liv. Jag saknar det som var. 

Att se på mitt liv nu får mig  att gråta lite. Det känns som jag har tappat allt av värde. De vänner jag har kvar är värda allt. Nu består mitt liv av fyra saker: äta, sova, träna och plugga.

Nu känns det som att det är för tungt att ta mig framåt. Jag glömmer bara vart styrkan finns att hämta.

 

crystal

18 april 2012 11:55

Vad tråkigt att du känner såhär.. Men jag förstår dig det är ungefär samma för mig.. Hoppas att allt löser sig, tiden kommer när det blir bra! :)

Kika gärna in min med, skriver en del om depression/panikångest. Kommentera jättegärna vad tycker?

Kram! /crystal

http://darkcrystal.bloggplatsen.se

Från
    Kom ihåg mig
URL

Säkerhetskod
     

Kommentar

Den dagen då hela världen snurrar. Allt du alltid hoppats på, drömt om och allt för mycket tagit för givet kastas om, ifrågasätts. När valet läggs helt i dina händer. Antingen fly tillbaka hem eller ta i hårdare, hårdare än du kanske klarar av. Då må...

Jag faller handlöst. Varje ögonblick är en balansgång mellan framgång och felsteg. Trots att du puttar mig är det jag som faller,  det är min kropp som blir sårad. Jag håller inte fast vid dig för att du kommer göra mig stark utan för att jag vet att...

Ett liv som jag aldrig trodde jag skulle förstå men som visade sig vara en spegelbild av en del av mitt hjärta. Samma värme, samma skratt. En helt annan värld men ändå så lik. Bakom de skilda ramarna finns samma kärlek, samma hjärta och samma glädje....

Jag omsluts av kärlek, fylls av ro. Ett hem som är så mycket mer än fyra väggar eller något annat i det. Ett hus som är fyllt av lugn. Någonstans att stanna upp, att sakta ner och att bara finnas till. Jag har äntligen hittat hem.  ...

Det är lättare nu. Leran som jag går på har börjat stelna, den bär mig igen. Trots det är stegen inte lika lätta som jag fantiserade om och vägen inte riktigt lika enkel. Jag vet ändå att allt är värt det. Det fanns två världar som jag befann mig mel...