Ni är verkligen konstiga allihopa och kommer aldrig lyckas bli som alla andra, och det är jag glad för. Därför älskar jag er, retards. 

Jag dör lite inombords. Jag kommer ju sakna alla så äckligt mycket. Och allt. Alla som jag inte riktigt känner, alla som jag  känner väldigt väl, alla som får mig att skratta, alla som sätter ett leende på mina läppar, alla som jag bara pratar med när de är fulla, alla som jag inte riktigt känner men som jag alltid pratar med, HELA min klass, alla vänners vänner, hela känslan av studenttider, alla helt underbara vänner jag älskar av hela mitt hjärta, att stå i gallerian och skrika studentsånger, förfesta med bästa klassen, bli hög på tillvaron och jag kommer sakna allt som varit.

Att jag sedan kommer åka bort ett år ger mig ju inte mindre seperationsångest. 

Det känns att slutet är nära. 

Kan jag få fram hur mycket jag älskar er? Tack för tre helt fantastiska, galna år. <3