miriamkarlsson

Direktlänk till inlägg 12 juni 2012

Sista, bästa, värsta, konstiga, uppochnervända dagarna.

Av miriam karlsson - 12 juni 2012 18:32


Jag dör lite inombords. Jag kommer ju sakna alla så äckligt mycket. Och allt. Alla som jag inte riktigt känner, alla som jag  känner väldigt väl, alla som får mig att skratta, alla som sätter ett leende på mina läppar, alla som jag bara pratar med när de är fulla, alla som jag inte riktigt känner men som jag alltid pratar med, HELA min klass, alla vänners vänner, hela känslan av studenttider, alla helt underbara vänner jag älskar av hela mitt hjärta, att stå i gallerian och skrika studentsånger, förfesta med bästa klassen, bli hög på tillvaron och jag kommer sakna allt som varit.

Att jag sedan kommer åka bort ett år ger mig ju inte mindre seperationsångest. 

Det känns att slutet är nära. 

Kan jag få fram hur mycket jag älskar er? Tack för tre helt fantastiska, galna år. <3

 

Från
    Kom ihåg mig
URL

Säkerhetskod
   Spamskydd  

Kommentar

Av miriam karlsson - 26 januari 2013 03:02

Den dagen då hela världen snurrar. Allt du alltid hoppats på, drömt om och allt för mycket tagit för givet kastas om, ifrågasätts. När valet läggs helt i dina händer. Antingen fly tillbaka hem eller ta i hårdare, hårdare än du kanske klarar av. Då må...

Av miriam karlsson - 10 januari 2013 04:59

Jag faller handlöst. Varje ögonblick är en balansgång mellan framgång och felsteg. Trots att du puttar mig är det jag som faller,  det är min kropp som blir sårad. Jag håller inte fast vid dig för att du kommer göra mig stark utan för att jag vet att...

Av miriam karlsson - 26 december 2012 03:50

Ett liv som jag aldrig trodde jag skulle förstå men som visade sig vara en spegelbild av en del av mitt hjärta. Samma värme, samma skratt. En helt annan värld men ändå så lik. Bakom de skilda ramarna finns samma kärlek, samma hjärta och samma glädje....

Av miriam karlsson - 19 december 2012 02:32

Jag omsluts av kärlek, fylls av ro. Ett hem som är så mycket mer än fyra väggar eller något annat i det. Ett hus som är fyllt av lugn. Någonstans att stanna upp, att sakta ner och att bara finnas till. Jag har äntligen hittat hem.  ...

Av miriam karlsson - 16 december 2012 22:33

Det är lättare nu. Leran som jag går på har börjat stelna, den bär mig igen. Trots det är stegen inte lika lätta som jag fantiserade om och vägen inte riktigt lika enkel. Jag vet ändå att allt är värt det. Det fanns två världar som jag befann mig mel...

Ovido - Quiz & Flashcards