Jag vet ingenting.... jag tar mig i alla fall inte tid till att veta, jag lever i mina drömmar. Där är allt fint. Jag önskar nästan att mina drömmar var verklighet.... Jag längtar till något jag aldrig kommer nå, till något jag och alla andra skulle hata mej om jag nådde. Trots det så vill jag det. Trots allt.

Sen är det ju det där med samvetet.

och idag hade vi orientering, då helt plötsligt dök Miriam upp, hon som jag mer eller mindre förträngt, som jag idag itne lyckades förtränga och som skrämde mej väldigt mycket.

Vad skulle du göra om du älskade någon så mycket att du skulle utstå värre än  den värsta smärtan både psykiskt och fysiskt bara för att kunna rädda henne/honom och personen sedan har dej som en "nödlösning" att gå till? att personen tänker mer på sej själv och itne riktigt bryr sig att du gått igenom något som är mycket värre än hon/han kan tänka sej?

Vissa saker gör mej glad, och väldigt lycklig <3

 

linn

29 september 2010 21:42

miriam

 

Elin

29 september 2010 22:00

Sv: jo det kan juh det. Fast inte denna gången för jag vet att det inte är på riktigt och det tog slut i söndags. så nu kommer det inte längre :) tihi så aa det är nog bra nu tycker jag :)

http://ihatethispart.blogg.se

Från
    Kom ihåg mig
URL

Säkerhetskod
     

Kommentar

Den dagen då hela världen snurrar. Allt du alltid hoppats på, drömt om och allt för mycket tagit för givet kastas om, ifrågasätts. När valet läggs helt i dina händer. Antingen fly tillbaka hem eller ta i hårdare, hårdare än du kanske klarar av. Då må...

Jag faller handlöst. Varje ögonblick är en balansgång mellan framgång och felsteg. Trots att du puttar mig är det jag som faller,  det är min kropp som blir sårad. Jag håller inte fast vid dig för att du kommer göra mig stark utan för att jag vet att...

Ett liv som jag aldrig trodde jag skulle förstå men som visade sig vara en spegelbild av en del av mitt hjärta. Samma värme, samma skratt. En helt annan värld men ändå så lik. Bakom de skilda ramarna finns samma kärlek, samma hjärta och samma glädje....

Jag omsluts av kärlek, fylls av ro. Ett hem som är så mycket mer än fyra väggar eller något annat i det. Ett hus som är fyllt av lugn. Någonstans att stanna upp, att sakta ner och att bara finnas till. Jag har äntligen hittat hem.  ...

Det är lättare nu. Leran som jag går på har börjat stelna, den bär mig igen. Trots det är stegen inte lika lätta som jag fantiserade om och vägen inte riktigt lika enkel. Jag vet ändå att allt är värt det. Det fanns två världar som jag befann mig mel...