Jag vet ingenting.... jag tar mig i alla fall inte tid till att veta, jag lever i mina drömmar. Där är allt fint. Jag önskar nästan att mina drömmar var verklighet.... Jag längtar till något jag aldrig kommer nå, till något jag och alla andra skulle hata mej om jag nådde. Trots det så vill jag det. Trots allt.

Sen är det ju det där med samvetet.

och idag hade vi orientering, då helt plötsligt dök Miriam upp, hon som jag mer eller mindre förträngt, som jag idag itne lyckades förtränga och som skrämde mej väldigt mycket.

Vad skulle du göra om du älskade någon så mycket att du skulle utstå värre än  den värsta smärtan både psykiskt och fysiskt bara för att kunna rädda henne/honom och personen sedan har dej som en "nödlösning" att gå till? att personen tänker mer på sej själv och itne riktigt bryr sig att du gått igenom något som är mycket värre än hon/han kan tänka sej?

Vissa saker gör mej glad, och väldigt lycklig <3