Resan till Eksjö slutade i tårar. Tårar i mångder. Ett av mina emotionella sammanbrott då jag kände att allt jag älskade försvunnit (tills jag började räkna upp josef, emanuel, mamma, pappa och emelie... och sen kom spexet in i bilden och minskade tårarna lite).

Låter lite patetiskt men att berta åkte hem i en lagom blandning med att min bil kollapsat och vi detta tillfället var det osäkert om det någonsin skulle uppstå igen och att min mobil som jag lämnat in två gånger fortfarande inte funkar och de hänvisar mig nu vidare till Samsung. Till råga på allt så har skärmen på min reservmobil lagt av, så nu har jag en mobil som tar evigheter att få fram kontakter på och jag får seriöst kramp i fingret när jag skriver mellanslag. 

tekniken och jag kommer aldrig bli vänner. Den har förbrukat den sista chansen. Så less på min mobil att jag funderar på att skita i att fixa den, men känns ovärt att lägga 2000 kr på en mobil som inte funkar ens två månader....

Jag hoppas att jag kommer kunna se andra sidan. Andra sidan av muren.

och där tappade jag hoppet på en framtid i denna utvecklade värld. Jag klara det inte mer. Funkar inte min mobil när jag hämtar det så bryter jag ihop där på elgigantens parkering. Det blev för mycket. Min så enormt älskade och hatade bil är kanske sönder för evigt. Hat. Hat. Hat. Jag hatar teknik över allt annat. Mer än så till och med. 

Det är inte överdrift. inte heller skojar jag med er. Jag mår dåligt om bilen inte går laga. Krossad. Den var min livlina i världen, den var den som fick mitt liv att fungera. Mitt liv kommer ta slut annars.....