En våning ner sitter nu en flicka som jag egentligen inte känner. ändå känns det verkligen som jag gör det, alltså känner henne.  Jag hämtade henne på stationen i nässjö och hon kommer bo här i tre månader. jag känner på mig att det kommer bli bra månader.

Innan var jag  och hälsade på min vän simon. en väldigt fin vän och det slog mig häromdagen att jag har känt honom i två år. det är en kort tid, ändå känns det som om det vore i all evighet. Vi hämtade upp Emelie. Åh! Jag älskar att båda känner mig så väl. båda skulle kunna berätta så många små saker om vem jag är och hur jag beter mig. precis som jag kan berätta om dem. till exempel att jag, utan att tänka, trycker ner kopplingen och Simon växlar upp en växel i bilen. utan att ge varandra blicka. bara vet att han kommer att växla åt mig nu, för jag har kaffe i ena handen. Eller att jag och emelie kan sitta och tänka på samma saker i tio minuter innan någon säger det och den andra utbrister "precis vad jag satt och tänkte på". Allt det outtalade som bara finns därunder. jag vet vad de tänker. vad de kommer göra. inte att jag funderar på det, bara det att det ligger i naturen att det sker. precis som att ta osthyveln och skära ost. jag funderar inte på att jag vet hur man gör, jag bara tar den och skär en ostskiva. 

Det är det fina. och att båda två kan umgås.

Det är nog människor som dem jag saknar. och vänner som jag saknar med skolan.