Jag vill ha vingar som örnen. Jag vill kasta mig ut, låta klippan släppa mina fötter när jag flyger fram. Lämna tvekan vid stranden.

The day I first met you,

you told med you'd never fall in love. 

Jag menade det, jag kommer aldrig glömma. Aldrig släppa taget. När man är i en helt annat situation visar det så mycket som man inte visste innan, eller inte kunde se. Vilka som är vänner och vilka man, av oförklarliga anledningar, tycker om och saknar. Allt som är jobbigt gör dig starkare, ibland lite för stark och ibland en osynlig starkhet, en mognad. Det som skrämmer mig är att jag sett dig för sista gången. Kramat dig för sista gången. Även om du inte finns vid min sida, finns nära nog att krama när jag kommer hem har jag lärt mig saker som kommer göra mitt liv lättare, saker jag aldrig kommer glömma. Jag tror faktiskt inte du kommer vänta på mig. Jag tror du kommer ha tagit en steg framåt. ett sista steg eller ett nytt steg. Men jag vet inte och oro ger inte mig något gott, inte heller dig. 

Hejdå är inte min grej. Börjar gråta av allt nuförtiden. Det snurrar runt. Fina människor, sorliga hejdå. Roliga människor, hjärtskärande förvåning. Kommer aldrig glömma, nu börjar ett nytt kapitell med nya människor, nya uppgifter. Jag kan inte detta livet lika bra, känner inte människorna lika väl. Jag kommer trivas, det är inget jag tvivlar på. Sista gången, det är det som ekar i mitt huvud. Sista gången. 

På något sätt känns det som mer än att bara lämna ett år. Jag kan inte längre leva kvar i det förfluta, studenttiden eller drömmarna på samma sätt. Jag lämnar så mycket bakom mig, så många. Snart går jag in i ett annat liv. 

Men jag längtar. Det kommer blir så kul, jobbigt, utmanande och oförglömligt. 

Trots att det bara är en vecka kvar så är det ju faktiskt en hel vecka kvar. Jag måste leva här, njuta. Har muffins i ugnen och njuter av att vara ensam hemma. Musik på hög nivå och bara göra det jag vill. 

Jag har även skaffat mig en USA-blogg. Lite som en dagbok. Så jag kommer hålla till på http://andrasidanhavet.blogg.se/ men denna bloggen kommer finnas kvar och vara lika flummig som tidigare, men kanske inte allt för mycket uppdateringar. 

Det är kaos här. Jag tror aldrig jag förstod hur mycket skada vatten kunde göra. Förutom det att golvet är utrivet, trappen kanske är förstörd, väggarna kanske är vattenskadade och tvättmaskinen är sönder så är det så mycket minnen, så mycket småsaker som är förstörda eller bara i betydligt sämre skick än innan. 

Huset luktar gammalt, unket och blött. Så mycket som är kvar att göra. 

Jag tänker även snart att skaffa mig en ny blogg som inte kommer vara så flummig som denna utan mer en dagbok över mitt liv borta i USA. Även att det kanske inte är så speciellt så tänker jag att om någon vill veta hur det är att jobba som au pair så kan dem läsa hur jag har det. Liksom som en au pair-blogg. Och så alla som jag inte kommer träffa lika ofta har lite koll eftersom jag inte kan sitta inne på Skype hela dagarna. 

Men det tar vi när väskorna är packade. 

But I see you with him, slow dancing.
Tearing me apart, Cause you don't see.
Whenever you kiss him, I'm breaking

Det vackraste livet har att erbjuda. Att inse att det jag gör idag bara är en liten del av livet, ingenting värt att ångra. Jag blir ingen annan än den jag väljer att blir, lycka kommer inte utan att jag vill. Samtidigt slitas i det förfluta, det förflutna som aldrig kommer försvinna. Dit jag alltid kommer falla tillbaka. Tanken är att stå stolt, vad än andra säger. Det gör jag. Frågan är bara hur jag ställer mig till var jag själv säger?

Jag drömmer om det omöjliga. Det som jag för länge sedan förstört. Men det sista som lämnar en människa är hoppet. 

Vad som hänt:

* Gått vilse i Stockholm

* Hälsat på ambassaden

* Jobbat

* Fixat nästan allt inför USA

* Sovit alldeles för lite

  '

Frustrerad. Ignorerad. Behöver slita mig från omgivningen. Ta mig bort. Antingen dit det finns tillit eller där det inte finns förväntningar. Räknar ner, en gång till.