Upp och ner, igen. Fast värre. Det kommer gå bra, det vet jag annars hade allt varit ett svart moln. Sen förstår jag inte riktigt heller. 

Älskar bilden. En vanlig dag hos familjen Karlsson. 

Nästan som tre systrar från tre olika platser. En syster, och hennes syster blir ju min syster också då. Nästan ett halvår sedan alla stod och storgrät på perrongen. Tiden springer iväg, men jag saknar henne fortfarande. Känns som evigheter sedan, men samtidigt känns det som igår. För ett år sedan började vi prata lite smått på facebook. Då visste jag knappt vem hon var. Nu älskar jag henne som en syster. Det går så fort. Och finns så mycket att säga. 

Jag önskar dig allt gott som går att få, hermana!

Vi måste ta ett steg framåt, även om vi ibland bara vill springa tillbaka och ha det likt förr. 

Jag är rädd. Det vet jag. Ddet är rädslan som kräver en meters radie runt mig. Kontroll. Sedan blir jag obekväm. 

Klockan är 2 och jag har fruktansvärt ont i huvudet men ska stå emot en alvedon för det var ju första dagen på 1,5 vecka som jag klarade mig utan alvedon. Vara fyllechaffis en måndag, det är väldigt roligt. och inget kommer någonsin bli som McDonald's personalfest. Aldrig.

Förvirrad. Jag hatar mitt kontrollbehov.

Att spela stark och luras att jag inte bryr mig borde nog vara bättre än att hela tiden inte räcka till. Att ta åt mig. 

Förvirrad, trött och sluddrar känslor. 

Tog ett steg bakåt och ett fram. 

Det var hit jag aldrig skulle komma, men just nu ångrar jag ingenting.

When life gives you a hundred reasons to cry, show life that you have thousands of reasons to smile. 

När min värld rasar samman och jag förstört allt. En rädsla som du gjort om till styrka. Jag vet att jag måste stå kvar.

Försöker ha allt under kontroll den sista månaden, det är svårare än det låter. Helt slutkörd, stressad och pressad. Jag håller fast vid tanken att det snart är över, eller att det roliga snart börjar. 

Läste kommentaren till en bloggare: "När du har uppsatt hår ser du ut som en pinne med ett klot till huvud... inget illa menat" Hur är tanken att man ska ta det om det inte är något illa menat?

Ibland måste du göra ett val för att bli den du vill. Välja bort saker du tycker om för att skapa dig lycka. 

Be that kind of woman than when your feet hit the floor each morning the devil says "Oh crap, she's up"

Jag vill inte vara negativ eller något sånt, vill bara säga att jag orkar inte mer. 

Jag kommer inte klara skolan och det typ dödar mig. 

Alltså, klara skolan kanske jag gör men med kassa betyg och förevigt besviken på mig själv. Jag fattar ingenting av matten, kommer aldrig lyckas på filosofiuppsatsen och kommer göra bort mig på våran konsert. Som jag förövrigt redan har massa ångest över. 

Sen känner jag lite att om folk klagar på mig att jag tycker det är jobbigt bara trots att jag har ganska lätt för mig kan de bara försvinna. Orkar inte med det just nu. 

Och det värsta är att det inte spelar någon roll hur mycket jag pluggar, kommer ändå inte fatta denna skiten. 

Den Ger mig lite känslan "Jag bryr mig inte ett dugg om alla andra. Självsäker och självständig"

Varje gång gör ont, det kan jag inte neka. Men för varje gång försvinner en liten bit hopp, tillräckligt många gånger kommer hoppet ta slut. Då önskar jag att jag var så övertygad som jag låtsas vara