Krossad och lämnad på marken i tusen bitar. Om jag bara kunde samla mina tankar i några minuter så jag kunde sudda bort ett av de tusen orosmolnen som täcker hela mitt synfält. För krossad för att lyckas. För krossad för att orka. 

Svårt att kontrollera känslor. 

Mitt problem är att jag bryr mig alldeles för mycket. Involverar känslorna lite för lätt. 

Ibland försvinner jag bort till en annan plats. Fast bara mentalt. Vissa gånger försvinner jag till det förflutna och försöker hitta svar på varför?. Hur det kommer sig att det fick den här vändningen. Inte bra, inte dåligt. Bara förflutet.

Ofta förflyttar jag mig bara till fantasin, för det brukar vara lite lättare. 

Don't ask for change, be the change. 

Ju mera dom spottar på mig desto snabbare kommer jag blomma.

Blev lycklig av det vackra vädret. 

Jag håller fast vid hoppet om att dagen kommer.  

Och där kom studentångesten som brev på posten. Nästan alla som hjälp mig överleva allt plugg, fått mig att skratta under mina sämsta dagar, skrattat ut mig, drivit med mig, lurat mig, bjudit mig på kaffe, tagit mina skor och gömt på olika platser i skolan, snällt följt med mig till matsalen under min koffeinbrist, lyssnat/klagat tillbaka innan alla prov, gjort mig frustrerad, gjort skolan värd att gå till, fått mig att inse så många bra saker, alltid funnits där, hjälpt mig, snällt hämtat frukost åt mig när jag var sjuk i Kenya, skrattat åt mig när jag somnade i bussen i Kenya, gjort 3:3 värt, gjort grupparbeten med, kramat, saknat, delat sovsal med i det där främmande landet, skrattat högt och jobbigt med, skämt ut mig på spex med, suttit på golvet med, fikat med och haft de tre bästa åren i mitt liv med kommer försvinna. Alldeles för snart. 

Inte det att jag inte vill ta studenten, bara det att jag inte vill mista en massa fina guldklimpar som gjort gymnasietiden till den bästa.

Det känns skönt att i varje sånhär stund kan jag alltid sjunka in i alla Linkin Parks texter. Försvinna.

Några av de som alltid kommer hålla:

Blev jätte många nu ju, men denna också. Som gjordes för att samla in pengar till Haiti offrena.

LYSSNA PÅ TEXTEN!

En lite bit av mitt innersta.

Jag är fruktansvärt svag. Jag vet det. Ibland är det inte min svaghet som gör ont utan hur människor i min närhet inte kan se den och hänsynslöst trampar på mina, fortfarande, djupa sår som aldrig kommer kunna läka. Jag vill inte vara någon som varje gång faller, varje gång gråter. Nej, jag vill vara den som står upp i varje storm, som aldrig gråter utan hånskrattar åt smärtan. Den starka, självständiga kvinnan. Om människor hade läst detta hade de skrattat. Skrattat åt mig. Det är då jag vill kunna gå vidare som ingenting hänt.

Och det där med saknad. Det är säkert något alla tjatar om, men att var på en plats och alla de du verkligen vill se, le mot, säga hej, ge en kram eller ha världens längsta samtal med, finns långt borta. Om det så är på andra sidan jorden eller bara en timme bort. Det är ungefär det värsta. Jag vet, jag har inte mycket större problem och heller ingen rätt att klaga. Det är saker som alla känner, som för de flesta är en vardag men borde det ändå inte värderas som smärta om det gör ont. Långt in i det där som kallas hjärta? 

Jag ser mot den dagen, då du faller in i skuggan av det förflutna medan andra träder fram i klarhet. Träder fram som en större del av mitt liv. När jag får ordning på mitt hjärta.