Ju mera dom spottar på mig desto snabbare kommer jag blomma.

Blev lycklig av det vackra vädret. 

Jag håller fast vid hoppet om att dagen kommer.  

Och där kom studentångesten som brev på posten. Nästan alla som hjälp mig överleva allt plugg, fått mig att skratta under mina sämsta dagar, skrattat ut mig, drivit med mig, lurat mig, bjudit mig på kaffe, tagit mina skor och gömt på olika platser i skolan, snällt följt med mig till matsalen under min koffeinbrist, lyssnat/klagat tillbaka innan alla prov, gjort mig frustrerad, gjort skolan värd att gå till, fått mig att inse så många bra saker, alltid funnits där, hjälpt mig, snällt hämtat frukost åt mig när jag var sjuk i Kenya, skrattat åt mig när jag somnade i bussen i Kenya, gjort 3:3 värt, gjort grupparbeten med, kramat, saknat, delat sovsal med i det där främmande landet, skrattat högt och jobbigt med, skämt ut mig på spex med, suttit på golvet med, fikat med och haft de tre bästa åren i mitt liv med kommer försvinna. Alldeles för snart. 

Inte det att jag inte vill ta studenten, bara det att jag inte vill mista en massa fina guldklimpar som gjort gymnasietiden till den bästa.

Det känns skönt att i varje sånhär stund kan jag alltid sjunka in i alla Linkin Parks texter. Försvinna.

Några av de som alltid kommer hålla:

Blev jätte många nu ju, men denna också. Som gjordes för att samla in pengar till Haiti offrena.

LYSSNA PÅ TEXTEN!

En lite bit av mitt innersta.

Jag är fruktansvärt svag. Jag vet det. Ibland är det inte min svaghet som gör ont utan hur människor i min närhet inte kan se den och hänsynslöst trampar på mina, fortfarande, djupa sår som aldrig kommer kunna läka. Jag vill inte vara någon som varje gång faller, varje gång gråter. Nej, jag vill vara den som står upp i varje storm, som aldrig gråter utan hånskrattar åt smärtan. Den starka, självständiga kvinnan. Om människor hade läst detta hade de skrattat. Skrattat åt mig. Det är då jag vill kunna gå vidare som ingenting hänt.

Och det där med saknad. Det är säkert något alla tjatar om, men att var på en plats och alla de du verkligen vill se, le mot, säga hej, ge en kram eller ha världens längsta samtal med, finns långt borta. Om det så är på andra sidan jorden eller bara en timme bort. Det är ungefär det värsta. Jag vet, jag har inte mycket större problem och heller ingen rätt att klaga. Det är saker som alla känner, som för de flesta är en vardag men borde det ändå inte värderas som smärta om det gör ont. Långt in i det där som kallas hjärta? 

Jag ser mot den dagen, då du faller in i skuggan av det förflutna medan andra träder fram i klarhet. Träder fram som en större del av mitt liv. När jag får ordning på mitt hjärta. 

Fan vad jag har gått lös, varit hopplös
Varit en millimeter från förfall
Sprungit som en halvdöd genom Malmö
Känns som jag gått under överallt
Kanske var det tur, att jag föll så djupt
För det var du som fick min fallskärm att vecklas ut

Vill fly till dig. Önskar att du var min fristad. Min tillflykt. Någon som förändrade.

Du har ingen aning om vad du är kapabel till. Du har möjlighet att bli mitt allt, men det kommer aldrig ske.

Längtar efter solen, sommaren och framtiden.  

Det känns bekvämt igen, som det brukar. Men jag vet att det inte alltid kommer göra det. 

Allt har ett slut. Smärtan likaså som lycka. 

3:3 bilder från gårdagen med en otroligt fin klass som jag blev riktigt stolt över. Indianer ända ut i fingerspetsarna. 

Jag önskar att jag kunde berätta, men du är inte en sån som frågar. Inte heller en sån som borde veta. Ändå är du den jag vill berätta för, och den jag vill ska veta. Vi ser det tydligt, att det är en flod mellan oss. En flod av omständigheter. En flod av skillnader. 

Det är inte så lätt som man tror att vända sig om, byta riktning och börja om helt och hållet. Det förflutna kommer aldrig lämna oss, inte heller orden som människor har tatuerat i ditt hjärta. 

Vad vore livet utan känslor? Väldigt mycket enklare.