Alltså, vad händer?

Jag hänger inte med i vad livet har att erbjuda. Är jag snart 18 och går i tvåan? inte trodde jag att sånt här skulle hända. Allt bubblar inom mig, snart bubblar det över! Jag ser fram emot vare dag, varje aktivitet, varje plan. Varenda ögonblick kommer måla detajerna i ett fantastiskt liv.

Jag ska fixa mer bilder, någon dag ^^

För första gången på länge, flera år, faktiskt...... det är fint, men jag vill inte detta. Allt det där med kontroll och beslut gör mig osäker.

What if I'm losing the control? Will you catch me? I'm just so afraid....

Jag har jobbat idag, det var ju inte så kul, men värt det den 25:e! Alla på jobbet är så bra, tur att det gör det bättre. Sen var min bror här. Jag tycker om honom!

Visste du att saknad gör ont? Något fruktansvärt ont. Ett hål i hjärtat liksom.

Jag förstår inte. Det liksom balanserar på en våg av omständigheter....

Just nu kan man beskriva mig med ett ord: Hopp.

Jag hoppas på allt i min framtid, och jag gör allt för att uppfylla mina drömmar.

Hur kunde jag komma hit? Mer än hälften av mitt liv hade jag aldrig ens vågat drömma om.

Är hoppet det sista som lämnar människan innan man dör så kommer jag aldrig dö.

- IIIH!!! Spänning på hög nivå. Jag spricker av nervositet och förhoppningar!! -

Kan man bota saknad utan att bota kärleken? Jag vill lida av kärleken, det är bara saknade jag inte vill ha. Och känslan av att inte räcka till.

Varför gör jag inte det jag vill?  Du sitter bredvid och jag saknar dig. Känslan av att tappa dig. Mitt hjärta räcker inte till alla, även om ni inte vill ha det, så äger ni en del av mitt hjärta.

Åh! Jag är sugen på teater idag. dock inte på kursprov i svenska b imon, men det får jag visst göra ändå......

Jga slogs visst av tanken på hur mycket som kunde varit annorlunda, hur jag kunde förstört så många människors liv, genom att fullfölja en tanke. Annorlunda på ett negativt sätt, för det mesta. Allt hängde på mina egna beslut.  Nu ser jag hur nära allt var, nära det som ingen vet. Ingen utan jag.

Sakta med säkert kommer även förvåningen över hur mycket jag har upplevt, 18 år. Ett liv. Snart även studenten, men sedan då?

Jag ångrar mig. Räcker det?

Jag lever i en dröm och andas hopp och framtidstro.

.

Jag visste inte hur ont det gjorde att älska någon. Det har inget att gör med svek eller osäkerhet eller annat som jag brukar råka ut för. Det gör bara ont. Smärtan av att ett hjärta delas. Bitar som inte längre sitter ihop. Inte krossat, bara varsamt delat, saknad av helhet. Smärta jag aldrig kommer ångra. Som kallas kärlek

Pieces of a heart. Of my heart.