en tesked ren rädsla.   utan livlina.

.

Jag är inne i en period då jag verkligen är lycklig. Folk har frågat mej om jag är kär. och jag börjar nästan tro det själv, fast jag vet inte riktigt i vem..... typ livet? kan man vara kär i det? nej, inte kär..... bara älska det? För det måste man väl kunna ändå? Så jag är inte kär, bara lycklig och älskar livet liksom. Fast mitt liv står ganska still, men det behöver man nog ibland. Hinna ikapp allt och lugna ner sig. Slippa stressen. Det är verkligen något jag ocå gör, slipper stressen! Det är fantastiskt. Typ bara ätit en eller två ipren detta året. Åh! Det är verkligen fint, och framtiden är verkligen ljus och jag börjar planera för en framtid som kommer bli precis så där som jag önskar. Då jag kommer klara uppfylla alla mina drömmar.

Kärlek

Höjden av dålig förlorare, är det när man försöker fuska i ett memoryspel, skapat av sej själv, spelat med endast sej själv, gjort för sej själv?

Jag börjar förstå, tyvärr får man väl säga kanske. Fast i och för sig har jag ju ingen anledningen att känna så. Men jag gör visst det ändå. Till skillnad från alla berättelser man hör är det inte bara besvikelse utan en blandning av oro. Jag kan bara falla in i Hans famn och släppa kontrollen. Lära mig att lita på någon som förstår så mycket mer än jag ens skulle kunna föreställa mig.

Kärlek till Jason Mraz.

Ibland saknar jag alla fina dagar från sommaren. De vackra dagarna när vi satt runt ett bord med nygrillat kött och klyftpotatis på kvällen i shorts och linne. När vi dukade fram färska jorgubbar för att sitta ute i solnedgången och prata. När vi gick barfota på den varma asfalten i solen. De dagarna vi låg i det gröna gräset i bikini och lyssnade på musik från Ipod högtalare och människor passerade men våran tid stod still. Hur jag sprang till pressbyrån barfota i linne. Flera vänner bänkade framför fotbolls-VM.

Jag har vackra minnen. En svunnen tid.

Framtiden kommer bli lika vacker. Om inte vackrare.

Två skilda världar. En med två röster, en annan med den tredje. Två skilda liv. Ett som går på de rosa, mjuka molnen som doftar rosor, ett som försöker komma fram på taggar gjutna av stål. Smärta som omvänds i vackra fantasier. Två situationer, samma plats, samma historia. En i en mörk dimma som tränger in i alla porer och inte går att kontrollera, en i det vackra land där vatten porlar och ljuset alltid skiner med en bubblande känsla som inte heller går kontrollera.

Båda är i samma kropp men ingen i verkligeheten.

 jag lever fortfarande i en fantasi, men jag trivs här. allt är så ljust, vackert och mjukt på ett sätt som verkligheten inte riktigt tillåter.

tanken var att jag skulle jobba 4,5 timmar totalt från i måndags tills helgen om två veckor, men visst råkade jag lova att jobba i lördags, bara 7,5 timmar. och imon ska jag visst dit. i 6,5 timmar. men jag får pengar på att jobba 25 % utöver skolan ;) och det är roligare och roligare, faktiskt. jag trivs nu! på jobbet har jag gått på moln, liksom känns hur jag lyfter för varje steg jag tar. Hur vackert är det itne att vara på en plats med mycket bra människor, prata med främmande människor och hjälpa dem, tjäna pengar och slippa tänka för mycket. Fast dom som jobbar där gör dagarna bättre och gör att jag kan gå på moln :)

Åååh!!! Jag blir så sur!!! Nu har jag tappat bort min nyckelknippa som innehåller nycklar hem, till garaget, till kyrkan och till skåpet!!!! Jag har verkligen letat överallt och sen kan jag inte ut och gå för jag kan inte låsa dörren!!!!!

JAG HATAR DETTA!!!!!!!!!!!! 

åh nu vill jag bara försvinna, bort härifrån och aldrig komma tillbaka. jag är så fruktansvärt arg, besviken och ledsen :@ 

jag ska dock prata med mina föräldrar och se om dom har gömt mina nycklar, men ändå hela min dag är förstörd för jag kommer bli tvungen att träna när jag kommer från jobbet vid halv 10.

Jag kan inte beskriva hur arg jag är!!!!! :@ :@ :@

.

Ibland behöver man perspektiv på allt. Se på situationen med fler aspekter. Trots att det krossar den vackra bilden man hade av allt innan.

.