Jag vill springa i solskenet, le mot den klarblåa himlen eller bara sitta med kära vänner och dra in ett djupt andetag av lycka. Det är så lite som ändrar livet totalt, ett samtal, ett sms, ett ord eller bara en blick. Veckor av känslor är som bortblåsta och allt tack vare att jag tog mod till mej och gjorde det jag egentligen ville. Jag vill träffa mina vänner, jag saknar alla. För bubblande lycka är inte så kul om man är ensam.

Tack!

.

När jag står på McDonald's och inte orkar veta att det finns en verkligehet, när jag står i min egen bubbla och inte längre orkar vara social då drömmer jag mej bort. Då existerar inte längre omvärden och verkligheten,  mina tankar känns så verkliga..... men jag måste vakna upp. När fantasin tar slut eller någon krossar min bubblas skal, då vaknar jag.

- Jag tönker inte på dej hela tiden längre, inte ens varje dag, men under allt vet jag att jag saknar dej mer än jag vågar erkänna -

Jag sitter fortfarande och väntar på att börja leva, att ha massa dagar i streck som man bara  kan se tillbaka på och njuta, att göra just det som man vill, inte tänka på framtiden och allt sånt man pratar om.

- It tears me apart -

Jag vill sätta mej i ett hörn och inte längre bry mig, jag hoppades det skulle bli bättre ju äldre jag blev....  men vad fel jag hade!

Jag tror inte jag orkar att inte kunna lita på folk längre, men mest av allt är jag rädd.... Rädd att jag ska bli likadan......

-  j a g   s a k n a r   d e j,   m a s s v i s  -

Jag tappar kontrollen. Den kontrollen jag var så glad för att jag fortfarande hade kvar, att jag fortfarande visste vem jag var och vad jag ville . . . . .

 . . . . inte längre . . . . .

Jag tror jag är en kontrollmänniska och faktumet att jag inte längre har mitt eget liv underkontroll skrämmer mej. Tiden rullar iväg, fort, för fort. Det jag hållt fast vid är som ett rep under belastning, som prövas om det håller, lite för mycket tryck och det går av. Faller sönder i två delar som är omöjliga att sätta ihop utan märken igen.

Kan inte varje ögonblick vara tidlöst, bara några få ögonblick i alla fall, så man inte glömmer dom och hinner suga in alla intryck. Istället försvinner varje liten stund i mångden av alla andra och inte förrän senare inser jag vad jag missade, vad tiden tog mej igenom utan att jag riktigt märkte det.

Jag tror jag älskar det så mycket att jag oroar mej för att mista det . . . .  För ingenting blir som förr . . . . . .  ingenting . . . . . .