Det finaste jag vet är att gå bredvid dig på en asfalts väg med solen i nacken. Flyga på moln, barfota, med en kjol som lyfter i sommarbrisen. Med solbrända ben ta mig fram, med håret fortfarande blött från det ljumna vattnet se dig le. Inte kunna vakna upp ur drömmen. Inte vilja vakna. Aldrig.

Sommaren är efterlängtad.