Igen. För mig är det bara skratt. Jag skrattar åt honom, åt allt man förstår att han vill ha. Han är sjuk, verkligen sjuk.

Samtidigt blir jag glad, inte av honom. Utan av andra, av vänner. Vänner runt om i världen, i Sverige.

Mitt liv är konstigt. Det känns som jag tittar på utifrån på ett liv som går av sig själv. Åt håll som egentligen är helt omöjliga. Till platser som är för bra för att vara sant.......

det är dina ögon och ditt léende jag inte kan ta blicken bort från. inte kan glömma