Lite av reslutatet från dagen med Elin, som givetvis var otroligt mysig.

Sometimes you know who your true friends are, sometimes you don't.

Jag kommer alltid att kämpa. Ta fighten varje dag, i princip. Fast vet ni? Jag ska klara det utan att låta det stiga mig över huvudet. För det är mitt eget fel, och jag vet det. Varför skriver jag detta.... pinsamt.

Jag skriver det endast för att jag är just i den kampen nu och jag vill bara övertyga mig själv om att det inte kommer ta över mitt liv Det finns så mycket bättre saker att lägga energin på. Jag är jag. Trots allt. Den jag borde vara Det är i alla fall vad de brukar säga.

Sommar, sommar, sommar. Det är det jag vill nu.

Högt över molnen, dit vår blick inte längre når. Där vill jag omslutas av lugnet, ta ett djupt andetag och se på jorden med kärlek den verkligen förtjänar.

Märkt förevigt. Ett förändrat liv. Men fortfarande så mycket att uppleva, så mycket att lära.

Ibland kommer tacksamhet, liksom sveper över mig och dränker mig i bubblande lyckorus. Jag tror det beror på en blandning av gud, mina vänner, mina drömmar och allt annat i mitt liv. Jag förstår inte. Varför jag? Hur kommer det sig att Gud ser mig? Jag är bara en av typ 7 miljarder. Jag skulle inte ändra en enda sak i mitt liv. Ändå drömmer jag så mycket.

Love is forgiveness

.

And if my God is with me
Whom then shall I fear?

Känslor som jag inte kan beskriva. Det är mer än ord, det är minnen djupt rotade i dessa ord. Det är människor, blickar, léende, glädje och kärlek omsvepta av bokstäver.

Jag satte på en låt, och det visade sig vara en av de som min vänner från USA lärde mig i Indien.

Det kom känslor.

Vill ni veta hur det verkligen känns?

Hemskt. Ändå så bra.

Jag känner inte att jag riktigt är i Sverige, på riktigt, till 100 %. Det beror på att jag lämnade en del av mitt hjärta i Indien, precis som jag lämnade en del av mitt hjärta i Sverige, när jag lämnade Sverige. Därför kände jag ibland likadant när jag var nere i Indien.

Samtidigt är jag fruktansvärt lycklig att jag fått uppleva detta. Och gud var vid min sida varje dag, och varje sekund. Jag kan inte förneka det. Han kommer alltid vara det. Det har han lovat och mitt mål för framtiden är inte att besöka så många länder som möjligt, eller möta alla de jag saknar. Mitt mål är att kunna lita på Jesus fullt ut. Att leva varje dag för honom, varje ögonblick ska jag tillägna honom. När jag faller ner i de allra djupaste groparna i mitt liv, som jag inte kan undvik, då ska jag falla med gud.

han ska bli mitt allt.

Även om det kanske kommer kosta så kommer det vara värt det.

Men just nu saknar jag så många. En del av mitt hjärta.

Jag vet inte om jag vågar logga in på hotmail. Jag är rädd att min styrka kommer svika mig. Att jag kommer råka ut för samma sak som igår.

Det måste lägga sig, smälta in lite först, innan jag klarar av faktan.

Hur säger man hejdå till en person man älskar och vet att det kanske är förevigt?

Inget har fått mej att le av kärlek så  mycket. inget har fått mej att gråta av kärlek så mycket.